söndag 11 januari 2015

Vietnamkriget och Dominoteorin

För västerlänningar brukar begreppet ”Vietnamkriget” innebära det krig som utkämpades mellan å ena sidan det kommunistiska Nordvietnam och å andra sidan det kapitalistiska Sydvietnam, USA och deras allierade. För vietnameserna är dock denna terminologi oerhört svår att greppa. Vietnam är ett land som mellan 1937-1982 varit nästan konstant i krig mot flertalet andra makter. Under andra världskriget var landet ockuperat av Japan. Efter andra världskriget slogs Viet Minh, ledda av Ho Chi Minh och General Vo Nguyen Giap, mot den franska kolonialmakten i landet. När det vietnamesiska folkets önskan om landets statsskick sedan inte följdes av stormakterna USA och Sovjetunionen bröt sedan det vi i väst vanligen kallar Vietnamkriget ut. Kort efter att detta krig tagit slut hamnade Vietnam i krig med grannarna Kambodja, vars regim slaktade flertalet etniska vietnameser. På grund av deras ingripande i Kambodja hamnade Vietnam i ett till krig, som mest var ett politiskt spel för kulisserna, denna gången mot Kambodjas allierade Kina. Det är alltså en komplicerad samling strider Vietnam genomfört under 1900-talet. Jag kommer dock i detta inlägg att gå in på det Vietnamkrig som i väst porträtteras med musik av Jimi Hendrix eller Creedence Clearwater Revival, det vill säga kriget mot amerikanerna.

Den amerikanska inblandningen i Sydostasien grundade sig i något som kallades för Dominoteorin. Under president Dwight D. Eisenhower förklarade amerikanerna 1954 Dominoteorin som om de asiatiska länderna vore dominobrickor som en efter en skulle falla till kommunismen. Man tyckte sig se bevis för denna teori i hur kommunisterna tagit makten i Kina 1949 och hur Nordkorea försökt ena den koreanska halvön under kommunismen i och med invasionen av Sydkorea 1950. Dessa rörelser understöddes också av den klassiska ärkefienden Sovjetunionen. Även om Dominoteorin i efterhand har visat sig felaktig är det viktigt att tänka sig in i det amerikanska tankesätt som rådde då. Man såg sig själv som kapitalismens och frihetens försvarare och de enda med tillräckligt stor krigsindustri att ta ordentlig militär handling mot kommunismen. Samtidigt var det en paranoid kommunistskräck som rådde genom hela USA. Exempelvis lade man till orden ”In god we trust” på pengarna och orden ”(one nation) under god” i trohetseden, eftersom kommunister var, i alla fall i teorin, ateister. Genom att understryka sin egen gudstro skulle man skilja sig ifrån de ateistiska kommunisterna.
En illustration över hur man tänkte sig Dominoteorin.

Efter att Viet Minh, den frihetsrörelse som senare skulle komma att bli den nordvietnamesiska armén, besegrat Frankrike i slaget vid Diên Biên Phú 1954 träffades representanter från Viet Minh med franska, amerikanska, sovjetiska och kinesiska delegater i Genève 1954 för att förhandla fram fred i Vietnam. Man skapade en tillfällig lösning där man, likt Korea, delade landet i två halvor. I den nordliga halvan skulle Ho Chi Minh, understödd av Sovjetunionen och Kina, regera. I den södra halvan skulle Ngo Dinh Diem, understödd av USA regera. Detta skulle visa sig vara en oerhört katastrofal idé. Motsättningarna mellan Nord och Syd blev påtagliga och det skulle inte dröja länge förrän det rådde fullt krig i landet igen.
Denna franska hjälm kommer ifrån slaget vid Dien Bien Phu och är utställd på det militärhistoriska museet i Hanoi. På plaketten under står det "Evidence of the failure of the French".

Även om USA officiellt inte gick in med marktrupper i Vietnam förrän 1965 var de väldigt närvarande. Flertalet amerikanska ”militära rådgivare” var på plats för att bygga upp och bistå den sydvietnamesiska armén, precis som sovjetiska dito var på plats i norr. För att undvika den problematik man hade haft i Korea gick man aldrig in med marktrupper i Norr. Nordvietnam utsattes istället för många och ordentliga bombräder, mest mot Hanoi och hamnstaden Haiphong. De amerikanska och sydvietnamesiska marktrupperna å sin sida mötte ibland motstånd från den nordvietnamesiska armén, men ofta ifrån den gerilla som i Sverige blev kända som FNL, men internationellt är mer kända under det namn amerikanerna gav dem: Viet Cong.

Jag tänkte inte gå in i detalj på så mycket av stridigheterna, det finns flertalet dokumentärserier på Youtube för den som är intresserad av det. Jag kommer istället ta upp en av de viktigaste striderna i hela kriget. Den vietnamesiska högtiden Tet firas vanligtvis i slutet av januari och början av februari. Detta är den absolut största högtiden i vietnamesisk kultur, vilket hade lett till inofficiella vapenstillestånd i kriget under tidigare år. 1968 skulle dock detta komma att ändras. Över hela Sydvietnam slog trupper ifrån FNL till synkront mot amerikanska och sydvietnamesiska militära anläggningar och installationer. I Saigon intog stridande från FNL den amerikanska ambassaden och i hela Sydvietnam stod hårda strider. De flesta av dessa strider och attentat kunde snabbt nedkämpas av amerikansk och sydvietnamesisk militär. Förutom på ett ställe. I den gamla kejsarstaden Húe hade trupper från både FNL och den nordvietnamesiska armén intagit nästan hela staden. Här skulle det inte bli lätt att slå tillbaka de kommunistiska soldaterna.
Denna sovjetiska MI-21:a flög för Nordvietnam mellan 1967-69 och sköt ned 14 amerikanska plan. Idag utställd på det militärhistoriska museet i Hanoi.

De amerikanska styrkorna fick inte tillstånd att bomba så mycket som de önskade i Húe, på grund av stadens gamla arkitektur och historiska byggnader. Det gick riktigt långsamt att avancera. Rakt igenom Húe rinner parfymfloden. När amerikanerna först efter flera dagar (det finns berättelser om hur amerikanska styrkor behövde 10 timmar på sig för att korsa en gata) hade återtagit den nya staden söder om floden kunde man rikta uppmärksamheten mot den gamla staden på norra sidan floden. Detta skulle visa sig ta ännu längre tid. Så fort man försökte avancera över en av de två broarna över floden blev man skjuten på. När man sedan försökte skicka över stridsvagnar sprängdes broarna. Striderna blev långdragna och resulterade i många amerikanska och vietnamesiska döda. Men till slut lyckades amerikanerna och sydvietnameserna nedkämpa Tet-offensiven.
I gamla staden i Hue finns Vietnams högsta flaggtorn, där det som en gång var Nordvietnams flagga vajar. Idag är det flaggan för hela det enade Vietnam.

Vad blev då resultatet av Tet-offensiven? På kort sikt kunde man urskilja en tydlig militär förlust för de nordvietnamesiska styrkorna. Det skulle ta lång tid innan de kunde slå i så stora siffror igen. Men Tet-offensiven hade en annan inverkan. Den amerikanska befolkningen kunde se militärens svårigheter sändas på TV-apparaterna hemma i vardagsrummet. Delar av den amerikanska opinionen blev mer negativ mot kriget. Samtidigt drabbade inkallelseorderna mest män ifrån de fattigare delarna av det amerikanska samhället. College-studenter blev inte inkallade. Ett starkare missnöje mot Vietnamkriget växte bland fattigare amerikaner och etniska minoriteter. Samtidigt skedde en skiftning åt det konservativa hållet i USA som en motreaktion mot krigsprotesterna. Detta visade sig exempelvis i hur Richard Nixon besegrade Lyndon B. Johnson i valet 1968 och blev omvald 1972.
Under hela denna tid fortsatte dock kriget utan framsteg för varken USA, Syd- eller Nordvietnam. Under Nixons andra mandatperiod ökade bombningen mot Norra Vietnam så ofantligt att man exempelvis under kampanjen Linebacker II släppte fler ton bomber än vad som släpptes under hela andra världskriget. Men nordvietnameserna vägrade ge med sig och fortsatte kämpa emot med både armén och FNL. Slutligen lämnade amerikanerna och dess allierade (ex. England, Australien, Nya Zeeland) Sydvietnameserna att själva klara av Nordvietnam 1973. Det tog bara till april 1975 innan Sydvietnam hade förlorat kriget och Vietnam enats under kommunistpartiets styre. USA hade då förlorat 58 000 soldater i Vietnamkriget. Antalet döda vietnameser, militärer och civila uppskattas till mellan 3,5 och 4 miljoner.

Hur gick det då med Dominoteorin? Som jag tidigare sade var den felaktig. Även om både Vietnam och Kambodja föll till kommunismen efter Koreakriget ledde inte detta till en enorm kommunistisk kontinent. Kambodja och Vietnam började som sagt slåss sinsemellan redan 1978, vilket gjorde att även Kina blev oense med Vietnam, vilket i sin tur gjorde relationerna mellan Sovjetunionen och Kina frostigare. Det är nog även här i vi ser själva problemet med Dominoteorin. Vietnameserna slogs inte för kommunismen eller dess spridning. De slogs för Vietnam och ett enat land. Amerikanernas misslyckande med att inse detta var det som slutligen gjorde dem till förlorare i denna konflikt.

Rekommenderad läsning

I detta inlägg tangerar jag flertalet olika intressanta delar av denna historia utan att kunna ge någon av dem den rättvisa de förtjänar. Jag kommer alltså rekommendera en Youtube-video och två böcker för den som vill lära sig mer om Vietnamkriget.
20th Century Battlefields är en dokumentärserie från BBC. Detta avsnitt behandlar mycket av det jag skrivit om med ett fokus centrerat i Tet-offensiven.

Bao Ninh – Sorrow Of War är en fantastisk vietnamesisk  bok skriven under pseudonym av en före detta soldat ur den nordvietnamesiska armén. När den kom ut fick den vietnams största litteraturpris, samtidigt som den förbjöds av staten, eftersom den målade upp krig som något negativt i en tid när man själv rasslade vapen. Den kallas ofta för ”den bästa krigsromanen jämte På Västfronten Intet Nytt”.

Karl Marlantes, amerikansk officer, ger en annan syn på kriget och även krig i stort i sin självbiografiska bok Matterhorn. Viktigt att komma ihåg är dock att detta bara är två röster av miljoner som har upplevt krig.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar